Värderande tänkande - kapitel 4

Det fjärde kapitlet – Assessing Digital Stories – behandlar frågan hur de digitala berättelserna ska bedömas. Ohler föreslår, men vill inte diktera, ett antal aspekter att beakta.

We shouldn't expect to understand how to asses new media in education so soon after its arrival. But that shouldn't stop us from beginning the process (s85). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag håller med om detta eller inte. Jag är lärare i svenska och tycker egentligen inte att de nya medierna innebär några komplikationer – det handlar fortfarande om en avsändare som ska sända ett medvetet formulerat meddelande till en analytisk mottagare som ska kunna ge relevant respons. Samtidigt tror jag inte att vi riktigt kan överblicka konsekvenserna av de nya möjligheterna – det är troligt att vi kommer att behöva bredda och höja förväntningarna på våra elevers produkter.

We can choose to become part of their (elevernas, min kommentar) world so we can guide how and what they learn or ignore it at everyone's peril, including our own (s86). Antingen är det Ohler som går i cirklar eller också är det jag som väljer ut citat som passar min övertygelse... Här är en variant av det kanske viktigaste ställningstagandet vi står inför: att kliva på tåget eller ignorera det! Jag föreslår att vi inte bara kliver på, utan också försöker ta en förarexamen!

… it's reasonable to expect students to be able to explain their choices and defend their work (s88). Egentligen är det inte svårare än så här! Åtminstone inte i mina ämnen, svenska och engelska. Jag undervisar dessutom i kommunikation, en kurs som är som klippt och skuren för DST. Att åskådliggöra valen för att uppnå önskad effekt av meddelandet är helt grundläggande, inte bara för ett högt betyg utan också för att vara förberedd för livet efter skolan.

I never address every trait area for every project (s91). Det här är något jag personligen ständigt måste påminna mig om. Det är lätt att som lärare bli överambitiös i försöken att uppfylla så många mål som möjligt. Med mina elever, som alla har diagnos inom autismspektrat, är risken för ”overload” överhängande. Jag tror att det är av yttersta vikt, även för ”normalstörda” elever, att vi pedagoger i varje uppgift ger tydliga direktiv på var fokus ligger. Jag tror till exempel att det, åtminstone i början, är viktigt att skilja på form och innehåll. Eleverna måste få experimentera med tekniken ibland utan kravet på en fantastisk ”story”. Och omvänt.