Sammanfattande intryck!

Avslutningsvis ett försök att i några få punkter summera mina tankar om användningen av personliga lärmiljöer:

·         Jag finner klassrumssituationen, där alla ska lära sig samma saker samtidigt, ohållbar.

·         Jag tror att det är nödvändigt att tänka om när det gäller handledning av elever, just därför att informationsutbudet idag är både oändligt och ibland tveksamt. Den största kunskapen blir att just strukturera informationen i hanterliga delar

·         Jag tror att olika personer har olika behov av lärmiljöer. En del är hjälpta av en klart strukturerad ”organisatör” som delvis är fylld av lämpligt innehåll redan från början (tänker på Moodles roll i den här kursen). Andra är i behov av något mer flexibelt och behöver kunskapen som krävs för att själv bygga upp ett ”nät” av verktyg och länkar. Många behöver också känna en personlig delaktighet, social närvaro.

·         Med hjälp av en lärmiljö kan eleven släppa in många typer av intressanta ”kunskapsförmedlare”, exempelvis andra studenter, experter, tidsskrifter etc, som ett komplement till handledaren.

·         Jag tror inte att den digitala världen någonsin kommer att kunna ersätta den fysiska, oavsett hur avancerade avatarer eller informatörer vi skapar. Det krävs en viss typ av personlighet för att kunna blomstra i den miljön. För de som har den är den här utvecklingen fantastisk.

·         Om eleverna har större kontroll över införskaffande och strukturerande av kunskaper, skulle tiden i skolan istället kunna användas för diskussioner kring det insamlade snarare än förmedlandet av desamma.

Uppgift 2 - loading fulfilled - look for upgrades...

Tre artiklar från ”Interactive Learning Environments”

The Personal Learning Environment and the human condition: from theory to teaching practice. Mark Johnson och Oleg Liber

De historiska referenserna i Johnsons och Libers artikel går tillbaka ända till Sokrates som lär ha sagt: “knowledge is not a collection of propositions to be passed on from teacher to pupil but rather a manner of being communicated through dialogue”. Dessa tankar har sedan utvecklats och bland annat så småningom resulterat i Beers VSM (Viable System Model). Modellen försöker illustrera de olika system som en människa använder för att hantera kunskaper. Fri översättning och tolking:

System 1: de aktiviteter, pusselbitar, som utgör kunskaperna

System 2: koordinering och planering av dessa aktiviteter

System 3: den individuella ”ansatsen” att ta sig an uppgiften

Dessa system bör PLE stötta. Det är dessutom önskvärt att följande system underhålls

System 4: registrera framsteg

System 5: självstyrning mot fokuserat mål

Till dessa system ska också lägga det antagande som ligger till grund för det mesta i artikeln: ”To model the psychology of learning includes the role of conversation”.

Utformaren av en PLS bör alltså ta allt ovan i beaktande.

Kommentar: Mycket av det som står i den här artikeln tycker jag är självklarheter som uttryckts på ett ovanligt omständigt sätt. Hur som helst, jag återkommer till en av mina numera uttjatade teorier, helt klart stammande från system nummer 3: vi har så olika behov! Personligen tycker jag att datorer och lärplattformar är fantastiska hjälpmedel vars fulla potential jag ännu inte lyckats överskåda. Dessa hjälpmedel kan hjälpa mig att rationalisera mina tids- och energiuttag så att jag också har kraft över att ”vara människa”. De sociala aspekterna, ”personaliseringen”, känner jag mig mer främmande inför. Jag upplever inte att jag har de behoven i den digitala världen.

Om jag i framtiden kommer att vara involverad i att stötta personer i upprättandet av en PLE kommer nog mitt fokus att ligga på det mer praktiska underhållet av system 1-5!

Artikel 3: Design trajectories: four experiments in PLE implementation, M van Harmelen

Artikeln Design trajectories (Harmelen) presenterar och diskuterar fyra “prototyper” av personliga lärmiljöer.

1.       The Manchester PLE/VLE Framework. Den här plattformen utvecklades för att studenterna skulle kunna arbeta “off-line”. Det fanns en gemensam bas via skolan med material. Studenterna kunde sedan ladda ner delar av materialet för att arbeta självständigt med det tills de kopplade upp sig nästa gång. Innehållet styrs av kursledare.

2.       Browser and Web2.0 services. Här användes helt enkelt browserns bokmärksfunktion till att märka ut för inläraren intressanta resurser i form av informationssidor, program, bloggar etc. Dessa kunde sedan sorteras i mappar efter innehåll. Styrs av användaren.

3.       Strawberry. Ett tidsbegränsat projekt som hade som syfte att skapa en lärmiljö, styrd av användaren,men med en tydlig layout och möjlighet att skapa ”communities” där användare med gemensamma intressen enkelt kan mötas i diskussionsforum. Innehöll profilsida, blog, wiki och plats för olika medier/ informationskällor.

4.       mPLE. En utveckling av Strawberry där användaren även ska kunna formulera och följa utvecklingen avsina mål. Här finns möjligheter från att kommentera á la Facebook till att göra och lägga ut animeringar. Tanken är att en miljon användare ska kunna använda plattformen för att öka möjligheterna till interaktivt utbyte av kunskaper och erfarenheter.

Kommentar: Artikeln skrevs 2008 och jag kan konstatera att den redan är aningen föråldrad. Inte i fråga om den summariska överblicken av utvecklingen, men det som här skissas upp som önskvärd utveckling är i dag verklighet. Jag kan ju se hur Moodle har utvecklats sedan jag fick en kortfattat introduktion för ett par år sedan. Våra ”digital natives” tror jag kommer att förvänta sig lärmiljöer som dessa. Intressant att följa.

Patterns of Personal Learning Environments , Scott Wilson

Wilson belyser i sin artikel ”Patterns of Personal Learning Environments”bland annat en del ”fällor” som kan finnas i utformandet av en lärmiljö. Wilson skiljer på lärmiljöns två huvudfunktioner: som ”Personal learning tool” och ”Learning network”. Han presenterar de problem som kan uppstå, allt ifrån att användare fastnar redan i utformandet av sina personliga presentationer till svårigheter att få användare att ”hålla en röd tråd”. Givetvis finns det också förslag på lösningar att tänka på vid uppbyggandet av en PLE.

Kommentar: Det här var intressant läsning, rekommenderas. Jag är ju på många sätt en skeptiker som ser problemen hopa sig. Just därför är det väldigt befriande när någon, mitt i allt ”Hallelulja” bestämmer sig för att ta tjuren vid hornen och faktiskt ta upp svårigheter. Visst, en del av ”lösningarna” känns en aning naivt hurtfriska, men öppnade i alla fall för mig en del dörrar!

Och så sista delen!

Så avslutar jag detta med en sammanfattning av den avslutande del 4, kapitel 14-16. Det övergripande temat är utvecklingen av kommunikativ interaktion mellan studenter, experter, lärare / handledare / material. När jag läser detta känner jag mig om möjligt ännu mer efter, inser att jag aldrig kan bli en ”digital native” (s293). Jag tror inte att jag någonsin kommer att känna mig mer bekväm som en interagerande figur i en digital värld än som ”master of the key board”. Men, som sagt, det växer upp en ny generation.

När det gäller virtuella världar och avatarer: Scott Overmayer, Baker Collage, har utvecklat en virtuell stad med olika sorters butiker och företag. Här kan studenter ”samtala” med affärsinnehavare och hantverkare. Och då ser jag ju framför mig hur man skulle kunna använda detta vid andraspråksinlärning, både för kommunikation och ordförråd (klicka på föremålet). Det finns naturligtvis oändliga möjligheter!

Del 3 - kapitel 9-13

Sammanfattning del 3.

Nej, jag klarar inte det här. Jag snöar mer in på detaljer än översiktliga frågor. Därför redovisar jag här en utveckling av mina marginal-krumelurer från kapitel 9-13. Gemensamt för dessa kapitel är att de på ett mer konkret sätt beskriver arbetet med personliga lärmiljöer.

Kapitel 9 argumenterar för personliga lärmiljöer. ”The challenge is not to provide access to information but to provide a framework for making sense of the information” (s178). Här ställs också personliga lärmiljöer mot gemensamma. Jag fattar naturligtvis tanken och fördelarna med att var och en kan modifiera sin egen lärmiljö. Samtidigt är kraven på oss inom skolan stora att sätta rättvisa betyg (och det vore väl märkligt annars). Om nu var och en utformar sin lärmiljö efter egna förutsättningar, inte minst den sociala förmågan, kommer materialet eleverna har att arbeta med att vara helt olika. Hur säkrar det en likvärdig bedömning? Vissa elever är experter på att ”knäcka koden” över vad som förväntas, här talas exempelvis om ”media-competent-learners”. Vad blir det som bedöms, kunskaperna eller förmågan att använda verktygen? Man gör också antagandet att framtida arbetare förväntas ha ”ever increasing technical competence to stay competitive”. Påståendet överensstämmer väl med de vindar jag tycker mig känna. Men vill vi ha ett samhälle där arbetsgivarna helt kan svära sig fria från ansvaret att säkerställa personalens kompetensutveckling? Nej, nu ska jag sluta vara negativ, allt har sin tid och sin plats. Och jag vore inte student på den här kursen om jag inte vore nyfiken på de möjligheter den tekniska utvecklingen för med sig!

Kapitel 10: Cms. (Course management system). Här sätts CMS som ”storage of knowledge” mot ”a boundary object”. Egentligen kan jag inte se någon motsättning. Jag tror att vissa elever främst behöver CMS begränsande egenskaper, en hjälp att organisera information, något som tar enormt mycket energi av vissa. Andra är mer hjälpta av att just ha informationen, kontakter och nyhetsflöde samlat på ett egendesignat ställe. De flesta behöver båda.

Någonting jag också tänker på, och som behandlas i en av fallstudierna är just behovet av flexibilitet. I kommunen där jag arbetat används EPI-server för organisation av hemsidorna. Punkt. Jag har arbetat på konstnärligt inriktade program, estet och media, och vi har flera gånger försökt få tillstånd att publicera sidor gjorda av elever. Tvärstopp. Alla i kommunen måste dessutom ha samma programutbud och inställningar i programvarorna. För vems skull ska systemet fungera? Om ett system är bättre för inlärning, går då datateknikernas behov av rationalisering av arbetet före? Och nu klandrar jag verkligen inte de fantastiska teknikerna, bara den kultur som omger dem! Här tror jag att det finns mycket arbete att göra!

Från kapitel 11 tänker jag bara göra en reflektion: På sidan 222 fastslås det att arbetet med en öppen lärmiljö är tidskonsumerande och kräver ekonomisk morot till inblandade. ”There is no such thing as a free meal (min anm).

I kapitel 12, som presenterar mätningar av resultat vid användning av CMS, uppmanas vi bla fundera över ungefär det jag tagit upp ovan: ”mäter vi verkligen det vi tror att vi mäter” och ”mäter vi det vi borde mäta?” Bra frågor som måste ställas och behandlas regelbundet!

Kapitel 13 tar upp kommunikation via videoinspelningar. Praktiskt för att ta del av föreläsningar, sparar på miljön i form av färre resor. Min fråga är : Är författaren till detta avsnitt också den som marknadsför MCU (multi conference units)? Hur som helst, detta kommer säkert att utvecklas i takt med exempelvis iPhones.

Sammanfattning del 2

Nu har jag gjort det igen, använt massor av energi åt varje kapitel, så nu gör jag ytterligare en ganska summarisk reflektion.

Efter att ha läst den andra delen i boken känner jag mig ganska matt. Möjligheterna och utbudet tycks oändligt. Så många har gjort så mycket bra och spännande saker. Var ska jag haka på utvecklingen, vad kan jag bidra med?

Mitt i detta kaos är det ju ändå ganska självklart! Just för att det är ett så oändligt utbud så behöver vi verktyg för att hantera dem på ett konstruktivt sätt. En väl utformad lärmiljö som underlättar strukturerande, planering och dialog. Det är ju för detta jag läser den här kursen!

När jag ändå är i närheten av ämnet kan jag ju passa på och bidra med min tolkning av begreppen PLN (personal learning network) och PLE (personal learning environment). Innan jag läste alla inlägg tänkte jag så här: Ett nätverk är de resurser jag har omkring mig, i form av såväl personer som texter, filmer, uppslagsverk etc. Lärmiljön är däremot ”kartotoket” där jag kan sortera och lägga upp komponenter av nätverket så att det är hanterbart och lämpligt för uppgiften. Men nu är jag mindre säker… Någon påstår ju till och med att uttrycken är helt synonyma.

Kapitel 7 och 8: Kryddor och morötter

I de härkapitlen talas det om olika sätt att göra lärmiljöerna mer tilltalande, och kanske därmed mer effektiva: artistiska inslag och möjlighet att delta genom dialog.

Angående de artistiska: Jag läser även kursen ”Multimedia”. Där har vi noga studerat en bok som heter Multimedia Learning av Richard E. Mayer. Författaren har genomfört en rad undersökningar som syftar till att utröna hur digitala presentationer bör vara uppbyggda för att maximera inlärning. Han kommer bl a fram till att en presentation bör vara så fri som möjligt för sådant som inte direkt berör målet. ”Ovidkommande” ljudeffekter, animeringar eller skriftlig information konsumerar energi i inlärningskanalerna. Ett exempel kan vara en person som fastnar i utformandet av sin avatar i en virtuell miljö. Det kan ta så mycket energi att bli nöjd med den att själva kunskapsmålet missas. Det här känner jag igen från många elever. I informationssök fastnar de för sådant som är färgglatt, poppigt och rörligt vilket gör att de ofta inte har löst själva uppgiften när tiden är slut. Kanske en barnsjukdom som skulle försvinna om vi hade mer tid? Och om jag utformat uppgifterna annorlunda?

Angående dialogen: Nu kommer jag att upprepa mig en aning. Det passar inte alla att ta del av den gemensamma debatten. Alla miljöer är inte generöst tillåtande och uppmuntrande, tyvärr. Och när det gäller ”Peer learning”: det låter så bra i teorin. Jag har under hela min lärartid uppmuntrat elever att ta del av varandras material och ge respons. Motståndet är mer eller mindre påtagligt. Väldigt många vill ändå få feed back och respons av den person som de facto ska ha koll på kunskapsmålen och sätta de för många så viktiga betygen. Ofta upplever jag att de elever som seriöst tar sig an att ha en dialog med kurskamraterna ändå gör det för att jag ska bli nöjd, inte för att de själva vill. Är jag ensam om den här erfarenheten?

Kapitel 6

Ett konkret exempel på hur man kan arbeta med lärplattformar. Den som ännu inte varit inne och tittat på exemplet bör göra det: http://eci831.wikispaces.com . Särskilt rekommenderas skräckfilmen! Ett direkt resultat av att jag cruisade runt på sidan är att jag så smått börjat lära mig hur jag kan använda Google Reader… Något jag också direkt la till mina favoriter var den lista med ”wiki resources” som studenterna lagt upp: http://t4tl.wikispaces.com . Tack!

Annars börjar jag bli ganska trött på de här förkortningarna. Som ett bidrag till den gemensamma lärmiljön (eller nätverket?)  bifogar jag här en långt ifrån komplett lista:

AL: adventure learning

OLE: online learning envirionment

FOSS: free and open source software

PLE: personal learning environment

PLN personal learning network

CMS Course management system

APT: artistic pedagogical technologies

CCS: computer conferencing systems

SDD: structured dialogic design

UDL: universal design for learning

HEI: Higher education Institutions

KPI: Key performance indicator

KBR: Key business requirement

KER: Key educational requirement

IP: Internet protocol (video communications)

UC: unified communications

MUVE: Multi-User Virtual Environment

CALL: Computer Assisted Language Learning

CMC: Computer Mediated Communication

Ch 5 Äventyr!

I kapitel 5 handlar det mycket om Adventure Learning (AL). Jag gick in på hemsidan som omtalas, www.polarhusky.com . Fascinerande! Här kan elever som är intresserade följa en polarexpedition, läsa loggar, se filmer, ställa frågor, ta del av och till och med delvis styra de vetenskapliga efterforskningarna.

 Som den cyniker jag ofta är måste jag ändå ställa en del frågor. Här är tex arbetsbeskrivningen för en av expeditionsledarna: ”the education basecamp manager is updating the OLE (On-line-learning-environment) content, scheduling the expert speaker for the week, moderating the collaboration zones where students from around the world are posting project files, and answering all questions from students and teachers to support learning and integration respectively — with all actions scaffolding the relevant curricular unit”.

 I mina öron låter detta som en heltidstjänst. Vem finansierar? Hur? Hur ska man kunna entusiasmera olika projektledare att på det här förtjänstfulla sättet ”släppa in” studenter på olika nivåer i sitt arbete? Annars är förstås själv formatet mycket lockande!

I slutet av kapitlet finns en kommentar som jag tycker är en smula fördomsfull mot dagens elever: ”Will today’s passive classroom students easily transform themselves into tomorrow’s active online learners?”

Passiv kan du vara själv…

Social software – men om man inte är så social?

En liten fundering till som inte riktigt vill släppa: Det talas så mycket om ”Social networking”, inte minst i lärmiljöer. Men hur fungerar det för dem som inte är så sociala? Jag menar att det krävs en viss personlig läggning för att ta det utrymme som krävs för att kunna bidra till den offentliga diskussionen. Alla har inte den, eller har ett förhållandevis litet behov av att göra sin röst hörd. Jag har genom åren haft många elever som helst bara visar framfötterna i ”skarpa lägen”, annars är deras inställning ”låt dem prata som vill det”. Samtidigt har jag vänner som är mycket blyga i fysiska möten, men som på nätet upplever självsäkerhet. Svårt det där, men slutsatsen blir ändå åter: passar vissa bättre än andra.