Andra har tänkt på story maps - kapitel 9

I det nionde kapitlet redogör Ohler för alternativa modeller för story-mapping, från Aristoteles till idag.

… it's amazing how well it (Aristoteles ”handbok” The Poetics, min kommentar) describes the essential elements of a good story in terms that resonate even today (s146). Jag är som sagt lärare i svenska. Det innebär bland annat att jag försöker lotsa mina elever genom en del ”klassiker”. Vi diskuterar då ofta hur det kommer sig att just de här berättelserna lever kvar. Vi brukar kunna konstatera att de är ”universella” i bemärkelsen allmängiltiga och berättade enligt ett mönster som vi känner igen. Det som utmärkte en bra historia för tusen år sedan gör fortfarande det.

To McKee, a story is most engaging when it moves in the direction of resolution, then away from it, then toward is, and so on (s150). Det här har jag saknat lite i Ohlers resonemang. När jag arbetar med filmanalys brukar jag ta en Bond-film som exempel. Där är det ofta så att problemet tycks nära en lösning, men så händer det där som komplicerar allt ytterligare. Så verkar det lösa sig, bara för att nästa hinder, om möjligt ännu större än det tidigare, plötsligt dyker upp. Den här pendlingen bidrar i stor utsträckning till att öka spänningen.

… when students say ”This is too hard” or ”This doesn't make sense,” what they're really saying is ”Where's the story?” (s152). Det här är mycket tydligt med mina elever. Det är extremt svårt för dem att tillgodogöra sig kunskaper som inte följer en för dem logisk rutt.

Thus, a unit on the Vikings can be cast in terms of barbarism versus civilization, rather than in terms of dates and conquests (s152). Detta skrivs i samband med begreppet ”binary opposites”. Det här har jag inte tänkt på förut, men det är ju uppenbart att detta ”tänk” gör det betydligt lättare att visualisera skeenden och sätta dem i ett sammanhang.