slutreflektion kap1-4

I fortsättningen tänker jag inte lägga så här mycket text på varje kapitel, utan spara de djupare diskussionerna till reflektionen. Just i den här reflektionen blir jag därför rätt överskådlig.

Utbildningsvärlden i alla dess former förändras ständigt. Det finns inget egenvärde i att behålla det gamla, men inte heller i att utan reflektion kasta sig över det nya. Som med alla pedagogiska metoder finns det inlärare som är som klippta och skurna för just det sättet, medan andra lär sig bättre på andra sätt.

För mig blir möjligheten erbjuda eleverna att arbeta på ett flexibelt sätt, genom att upprätta personliga lärmiljöer, ytterligare ett verktyg till lådan. Men det innebär inte att jag tänker kasta bort de gamla.

kapitel 4

I kapitel 4 handlar det bland annat om att skapa synergi mellan inlärare, mål och teknologi. Det som slår mig är den rasande fart utvecklingen går i. Alla nya versioner av programvaror som avlöser varandra. Jag har upplevt att det går (alltför) mycket energi  och tid till att försöka hänga med. Tid som måste tas från eleverna. Om en lärare inte har tid att hänga med, hur ska h*n då aktivt kunna bidra till denna utveckling? Jag tror att det här bidrar till att många lärare ger upp och håller sig till sina läromedel.

En annan sak som tas upp i kapitlet är önskan att förvandla elever till ”prosumers”, (producers and consumers). Det låter ju så bra i teorin, men jag tycker inte alltid att man ska lägga på en inlärares axlar att bidra till diskussionen. Inte till en början, i alla fall. Jag vet ju hur en del sk ”dumma frågor” bemöts av andra elever. Och de är inte nådigare mot varandra över nätet. Och vuxna är inte ett dugg bättre än barn och ungdomar.

kapitel 3

I det här kapitlet talas det mycket om förändrade förutsättningar. Två saker slår mig.

Det första är utttrycket ”Netgen”, det vill säga Nätgenerationen. Jag har haft dem som elever ett par år nu. De rör sig med större säkerhet än jag på nätet, söker snabbt och effektivt, skumläser och bläddrar vidare. De har nästan alltid tillgång till sin Facebook och chattar med varandra. Ofta till min stora frustration. När jag försöker varna dem för eventuell felaktig information tittar de på mig som om jag kom från en annan planet – det är för dem självklart att ta det mesta som skrivs med en nypa salt. De är inte, som jag, grundfostrade i att det som står skrivet är sant.

Detta för mig in på punkt nummer två: ”Filter then publish” kontra ”publish then filter”. Alltså: Tidigare har lärarens roll varit att genom sina ämneskunskaper först sålla (filter) i materialet, sedan presentera (publish) det för eleverna i form av föreläsningar eller målriktade frågor. Med nätet som hjälpmedel blir lärarens roll annorlunda. Nätet tillhandahåller nästan oändligt material (publish). Då blir lärarens roll snarare att hjälpa till med de verktyg som behövs för att sålla i allt som finns publicerat (filter). Med detta följer att läraren kanske inte nödvändigtvis behöver ha alla kunskaper inom ett specifikt ämne. Experten kan istället vara en extern källa via nätet.

Jag är lite kluven till detta. Jag ser att förändringarna redan är här och att den fantastiska resurs som finns på nätet måste användas på ett effektivt sätt. Men jag tror ändå att en lärare ska ha koll på sina ämnen. Om jag kommer till en föreläsningsdag eller anmäler mig till en kurs så räknar jag med att få ta del av föreläsarens kanske under många år insamlade kunskaper. Jag upplever också att just bredden i mina ämneskunskaper är en förutsättning för att kunna handleda elever som befinner sig på helt olika nivåer. Det här får jag klura vidare på!

Ain't no mountain high enough

Ch 2

"Creating a new theory is not like destroying an old barn and erecting

a skyscraper in its place. It is rather like climbing a mountain,

gaining new and wider views, discovering unexpected connections

between our starting points and its rich environment. But the point

from which we started out still exists and can be seen, although it

appears smaller and forms a tiny part of our broad view gained by

the mastery of the obstacles on our adventurous way up. "(Albert

Einstein, in Einstein & Infield, 1938, 158–9

Det här tror jag på. Därför kan jag, som jag tidigare sagt, bli så trött på forskare som försöker ersätta gamla insikter snarare än utveckla dem. Till detta hör också att jag har svårt att se att någon av de tidigare inlärningsteorierna egentligen spelat ut sin roll helt.

-          The presentationla view (typ presentationssynvinkeln). Jag är av den bestämda åsikten att vi ofta behöver ha fått grunderna presenterade för oss innan vi kan ställa de intressanta frågorna. Att mer eller mindre passivt vara mottagare av information är inte särskilt roligt, men ofta svårt att undvika. Är vi motiverade är vi emellertid benägna att gå igenom ganska mycket ”tråk”. Moroten kommer när vi till vår förtjusning upptäcker att vi faktiskt behärskar informationen /kunskapen. Jag upplever att elever idag generellt har svårt att uthärda ”tråk”.

-          The performance tutoring view (ja, hur översätta detta på ett vettigt sätt?) Jag kan inte se att inlärningssituationer fungerar utan någon sorts respons i form av förstärkning och bekräftelse från den som faktiskt har koll på kunskapsmålet.

-          The epistemic engagement view (ytterligare en översättningsutmaning som jag ignorerar). Självklart ska kunskaper kunna placeras i en kontext. Däremot är jag inte säker på att en nybörjare inom ett område har möjlighet att göra det innan de första pusselbitarna fallit på plats. När jag läste franska hände det ibland att jag frågade min lärare om exempelvis orsaken till att vissa verb böjdes på ett sätt och andra på ett annat. Jag fick svaret ”därför att det är så”. Med det lät jag mig nöja. Hade hon i det läget börjat berätta om språkets historiska utveckling hade jag nog givit upp redan där och då. Sedan är det det här med ”autentiskt material som är meningsfullt för inlärarna”. Jag är helt säker på att det är avgörande för engagemanget, men inte lika säker på att det alltid är en framkomlig väg. Jag har haft elever, mest flickor, som fått höga betyg i grundskolan på att upprepade gånger, med viss variation i presentationsformen, berätta om sin kanin, hund eller vegetariska matlagning. Ofta önskar jag att dessa elever istället utmanats med för dem nytt material.

Däremot tycker jag att det är intressant med synen på inlärningskontexter. Egentligen är det så självklart, men jag har nog inte riktigt tagit in det: Dagens inlärare har inte bara sin lärare och varandra att fråga och utmana, utan en hel värld på nätet. Fascinerande!

Kort sagt: blanda och ge, klättra högre på berget utan att tappa dess fot ur sikte!

Kommentarer ch1

”Emerging technologies go through hype cycles”

Jag skulle vilja översätta uttrycket ”emerging technologies” med ” teknologi på frammarsch”. I kapitlet tar författaren upp tidigare revolutionerande uppfinningar som film, bandspelare och video. Till alla dessa ställdes stora pedagogiska hopp, de skulle revolutionera undervisningen. Författaren menar sedan att detta inte inträffade.  Jag menar att h*n har fel.

Vad hade min egen skolgång varit utan de diabildsserierna där utvalda elever fick putta in en ny bild framför lampan vid varje ”pling”? Eller de fantastiska gamla filmprojektorerna som alltid trasslade till filmen? Hur skulle jag ha klarat mitt läraruppdrag utan kassettband med hörövningar,program från UR och väl valda klipp från film och radio? Självklart är det så att varje ny våg av teknologi har lämnat kvar det bästa. Jag utgår ifrån att användningen av personliga lärmiljöer också kommer att göra det, även om jag inte tror att den helt kommer att ersätta lärarens roll.

“Emerging technologies are not yet fully researched or researched in a mature way.”

Så var det den här frågan om forskning. Jag måste erkänna att jag djupt misstror många forskare. Jag tycker att de ofta djupdyker i frågor som ingen annan än de själva och ett antal rivaler inom samma område bryr sig om. De ägnar stort utrymme åt att smutskasta dessa rivaler och framhäva sig själva. De uttrycker sig på ett sätt som får en språklärare med tydlig kommunikation som ledstjärna att vrida sig i plågor. Så bitvis även författaren av denna skrift. Om jag nu ändå ska bortse ifrån det, kan jag, eftersom jag alltså redan läst hela boken, se en del värdefulla poänger med forskandet. Det ger, inte minst mig, kött på benen när det gäller frågan om att i grunden förändra vårt sätt att se på effektiv inlärning. Så visst – mer forskning!

Introduktion

Nu har jag varit lärare längre än jag kan minnas. Trots att jag själv avskydde att vara elev valde jag skolan som min arbetsplats. En av mina drivkrafter var att försöka bli den lärare jag själv saknat. Med åren har jag insett att mina gamla lärare nog inte var så tokiga ändå, att de alla ville väl och gjorde så gott de kunde efter de förutsättningar de fått. Det är just bristen på bra förutsättningar, i form av tid, lokaler och gruppstorlekar, som fått mig att söka nya vägar.

Den nya tekniken har, på den skola där jag arbetat, slagit sina första rötter på några av programmen med teknisk inriktning. Där arbetar eleverna med Moodle och lägger upp egna projekt som de delar med sig av. På långt håll har jag fascinerat iakttagit. Själv är jag lärare i svenska, även som andraspråk, och engelska. Till min del av skolan har tekniken inte hittat. Jag ansökte om lärarlyftet och fick avslag. Bestämde mig för att ta saken i egna händer. Så här är jag nu, som distanselev vid Umeå universitet för att lära mig mer om IT och lärande. Den här bloggen är en del av kursen ”Personliga lärmiljöer”.

Jag har en ganska vag bild av vad egentligen vill lära mig. Moodle, förstås. Men framför allt ett sätt att möta eleverna på ett annat sätt, ett sätt där de är mer delaktiga i innehåll och hastighet. Där de inte tvingas vänta på klasskamrater som för stunden har svårt att koncentrera sig, inte tvingas låta bli att ställa frågor för att andra vill vidare, snabbt. Ett sätt där alla får det utrymme de behöver.

Min utgångspunkt är att den fysiska läraren spelar en stor roll. Jag hade inte fortsatt så här länge om inte gamla elever då och då dyker upp i mitt liv och berättar om hur det vi gjort på lektionerna faktiskt har spelat en roll i deras liv. Även om de inte visste det just där och då. Jag inbillar mig däremot att det skulle gå att lägga upp delar av undervisningen på ett annat sätt och därigenom kunna ge de fysiska mötena ett mer kvalitativt innehåll.

Som så många andra lärare är jag en inbiten ”duktig flicka”. Det innebär att jag under sommaren tjuvstartade kurserna genom att läsa in en del av kurslitteraturen. Här kommer du att kunna följa mina reflektioner runt den. Där inget annat anges är boken ”Emerging Techologies in distance education”, redigerad av George Veletsianos. När annat behandlas kommer detta att anges tydligt!

loading and learning!

På detta ställe kommer intresserade läsare att kunna följa en förväntad utveckling...

...från frustrerad lärarinna som saknar diabilderna och förfasas över tonåringarnas datorvanor...
...till insiktsfull pedagog med nya strängar på sin lyra, redo att vara med och göra en skillnad (till)...

Ned- (upp-?) -laddningen har börjat!