Scratch: projekt, remix och eget re-think

Detta är verkligen kul! När jag nu tar del av andras projekt (även om vi just nu är ett ganska begränsat antal som nått så här långt) så får jag så många idéer på hur jag skulle vilja förbättra mina egna! Jo, jag gjorde ju som sagt två egna. Som inspiration har jag Harry Martinsons berättelse om rymdskeppet Aniara. Efter att ha förstört jorden ger sig människor ut i rymden för att finna ett nytt hem. De hänger sig åt diverse dödssynder: frosseri, lättja, kättja, avgudadyrkan och så vidare. Så småningom omkommer de alla och rymdskeppet Aniara försvinner med sin last ut i evigheten...

Spelet går ut på att låta rymdskeppet hitta planeter som påminner om jorden. När detta har lyckats 10 gånger är uppdraget utfört och människorna har hittat ett nytt hem. Om de däremot krockar med en främmande planet är de förlorade.Jag valde att låta jordkloten framträda på slumpartade ställen på skärmen medan de främmande planeterna faller från ovankanten. Rymdskeppet navigerar i alla riktningar via piltangeterna. För skojs skull spelade jag själv in ljudet vid "game over".

Jag är hyfsat nöjd med resultatet. Det går naturligtvis att utveckla på många sätt, vilket jag hoppas att någon gör. Det jag inte gillar är att jag tycker att allt tar för lång tid när spelet är över, det fortsätter längre än jag vill, vilket bland annat innebär att det är möjligt att både vinna och förlora. Någon som har en lösning på det?

Storyn är uppdelad i tre scener: en introduktion med den förstörda jorden, en inifrån skeppet med tillhörande party och en sista med skeppet förlorat i rymden.
 Min största frustration här var avsaknade av en tidslinje där man till exempel kan synka ljudet med bilden. För att berätta en story föredrar jag ett filmredigeringsprogram! Men som övning i att programmera - absolut!

Remixen då... Jag valde "Ät upp munkarna med rymdfiluren". Från erfarenheten från mitt eget spel la jag tilll möjlighet att vinna spelet vid uppnådda 10 poäng. För att prova något nytt la jag till att filuren ändrar sin kostym beroende på vad som händer i spelet. Dessutom la jag till bakgrundsmusik som upprepas (en funktion som jag saknar: "upprepa till slut").

Aniara - spel och story i Scratch

På dagens "Att-Göra-Lista" stod att ägna två timmar åt Scratch. Nu, ett antal timmar senare kan jag konstatera att tvätt och städning får vänta till en annan dag!

Först konstruerade jag ett spel på temat "Aniara". Min tanke var att ett rymdskepp ska leta efter planeter liknande jorden. Andra planeter skickar skeppet ut i det okända.

 Därefter gjorde jag en story på samma tema. Ett intro, en scen från rymdskeppet och sist ett tänkbart slut.  En bra instruktion för hur man kan tänka hittade jag här:

 Vid tillfälle ska jag närmare försöka beskriva de svårigheter jag stött, men just nu kan jag nämna en för att kanske bespara någon annan en massa besvär: jag kunde inte få bakgrunder och spajtar att fungera med "foton", bara tecknade alster. Fråga mig inte varför.

Nästa grej blir att gå in och pilla i andras projekt! Tjohoo!

Scratch - genialt!

Nu har jag tagit del av resurserna och är beredd att starta mina första Scratch-projekt. Men jag måste ändå redan nu kommentera konceptet - genialt! När det gäller läsning tycker vi att det är helt naturligt att barnen läser enklare texter med stora bokstäver, korta meningar och rak ordföljd. Så varför skulle det inte gälla programmering också? Börja enkelt för att skapa förförståelse för det mer komplexa!

Jag fick för ett par år sedan ge upp mina försök att programmera i Flash med Actionscript. I efterhand har jag förstått att det fanns fel i min programvara, men jag inbillar mig att jag med lite bättre förförståelse åtminstone hade kunnat analyserat bättre varför det inte fungerade.

Kort sagt: jag hade önskat att jag lärt mig Scratch för länge sedan! Men nu är det alltså dags!

Tänk på copyright - kapitel 15

Ohler avslutar sin bok med betänkanden om att använda andras material, Copyright, Fair Use and UOPS. Tumregel: allt är upphovsrättsskyddat. Efter att flyktigt ha begrundat vad som kan tänkas gälla rent juridiskt, övergår Ohler till att beskriva det mest grundläggande: använd sunt förnuft! Och rådfråga någon som kan om du är osäker!

We are using other people's stuff, and need to know how to do so legally, ethically, and responsibly, while being an inspired and engaged cigital citizen who is not afraid of using what the web has to offer (s247). Det är den här balansgången vi måste lära oss, och våra elever, att behärska! Eftersom det, som Ohler påpekar, ofta är en gråzon, gäller det att hålla diskussionen levande!

… the older we are the better chance we have of understanding an issue like fair use (s248). Det kan vara lätt att glömma att unga människor har svårare att tänka sig in i problematik av det här slaget. För dem är det mer självklart att använda det som går att använda. Men om man, som Ohler föreslår, diskuterar konkreta situationer där de får föreställa sig att andra drar nytta av deras alster, tränas de medvetet till ett mer medvetet tänkande.

In using someone else's materials, are you trying to make money, or are you preventing others from being compensated for their work? If you are, then you can expect trouble (s252). Det här tror jag är en tumregel som många elever kan ta till sig.

All of us who place materials on the open Web do so knowing that people will use our wworks in certain ways... (s253). Den här meningen pekar på något som jag tror är en pågående utveckling: problematiken kring upphovsrätt gäller nog företrädelsevis äldre material. I dag vet de flesta av oss, främst de yngre, vad som kan hända med det som läggs ut. Vill man skydda sitt material så finns det sätt (även detta bör vi lära våra elever). Men jag tror att många som publicerar sina alster idag är väl medveten om att andra kan komma att använda det.

Three rules of respect: 1. Citation 2. Permission 3. Compensation (s255). Finns inga restriktioner: ange ändå källan, eller försöken att finna den. Om upphovsmannan motsatt sig spridning – be om tillåtelse om du verkligen ändå vill använda det. Kompensera ekonomiskt om det krävs. Eller sök annat material.

Use government, public access, and public domain sites (s257). Detta är så lätt att glömma! Det finns så mycket. Skolverket har till exempel länkar till fria resurser, den här länken går till bildbanker:http://kollakallan.blogg.skolverket.se/2012/11/13/hittafriabilder/ . Eller följ Ohlers råd: googla ”public domain”.

Consult my own list (jasonohler.com/storytelling, min kommentar )of free materials (s258). Jag har spanat in Ohlers sida. Inte så snygg, men innehållsrik! Min sista kommentar på den här blogg-serien om Ohlers bok blir därför: glöm inte att kolla hans sida då och då!

Tänk på grammatiken - kapitel 14

I det näst sista kapitlet, Media Grammar for Teachers, ägnar Ohler lite tid åt att beskriva DSTs ”grammatik”, det vill säga de komponenter i berättandet som ”fel” hanterade orsakar ”bumps”, det vill säga onödig irritation hos mottagaren.

What is grammar? Basically it's a set of guidelines for the use of any language or medium that facilitates effective communication (s228). På samma sätt som skrivande kräver eftertanke i val av ord, dessas inbördes placering, pausering, styckeindelning etc, kräver DST eftertanke i val av bild, ljud och övergångar.

… it is extremely helpful to provide feedback like ”at 1:02 you are talking about a dog, but we are looking at an image of a rainbow,”... (s229). Det här gjorde det genast tydligare för mig hur jag kan överföra kommentarerna i elevernas uppsatser till DST.

... students can be assessed on their selection and use of images (s234). Det här gäller ju inte bara bilder, utan alla val av media. Att diskutera och försvara sina val av bilder och ljud är grundläggande, så varför inte också vara tydliga med att vi bedömer även denna färdighet.

Without the visual, you're annoyed. But without the audio, you're lost (s236). Jag har en väninna som är synskadad men som lever ett fullt liv. Hon säger ofta att hon är tacksam för att det är synen och inte hörseln som förövats henne. Med hörseln i behåll kan hon delta fullt ut i nästan alla sociala sammanhang, inte minst då det gäller att konsumera film och musik. Ändå blev gjorde just de här orden att jag tillfullo insåg vikten av att fokusera på ljudpresentationen.

In the media business we say that the images convey the information and the music tells us how to feel about it (s238). På sidan 240 föreslår Ohler ett experiment som går ut på att filma en enkel scen och sedan låta olika typer av musik illustrera den. På så sätt kan en persons entré i ett rum skildras som glatt eller oroväckande. Det ska jag prova!

Sometimes what I find is that the conneting factor (mellan musiken och storyn, min kommentar) is the student, not the story (s239). Nu tror jag att vi upprepar oss igen, både jag och Ohler, men det här är så viktigt! Elever vill ofta berätta sin historia på sitt eget sätt och glömmer sin publik. Det är en viktigt och svårt process att få dem att sätta sin publik i första rummet utan att kväva deras konstnärliga ambition.

Whatever you do, make sure that it makes sense to the story (s241). Ledorden!

...new media productions that don't have citations are incomplete (s242). Det här återkommer i nästa kapitel, men tål att upprepas. Jag försöker påminna mig själv om att be eleverna att inför varje nytt projekt göra en mapp med bokmärken med alla resurser de kan tänka sig att vilja använda. Källor, källor, källor!

It's important for teachers to keep in mind that they will need to model the media grammar they want students to use. … However, one thing doesn't change. The goal is always effective communication (s244). Åter ett av Ohlers välformulerade konstateranden! Vi lärare måste verkligen vara beredda att omformulera vad som är ”god grammatik”. Även om en del med största sannolikhet kommer att förändras så kommer ändå det grundläggande inte att göra det. Historien måste vara väl genomarbetad och fungera i det tänkta sammanhanget!

Tänk på vad som behövs - kapitel 13

I sitt trettonde kapitel, The Digital Storytelling Toolbox, går Ohler igenom det som behövs i DST-verktygslådan. Vi får en genomgång av material och diverse konkreta tips, både då det gäller hård- och mjukvara. Ohler avhåller sig från att göra reklam för enskilda produkter, men ger ändå handfasta råd.

Start with what you have (s213). Krängla inte till det i onödan! Jag talar av egen erfarenhet – jag bestämde mig för att avsätta lite tid till att utforska alla program och verktyg jag har i min arbetsdator – en MacBook Air. Här finns ju det mesta av de programvaror jag behöver för ljud-, bild- och filmproduktion!

Give yourself a ”search time” budget (s213). Jag gör faktiskt precis detta: varje måndag ägnar jag en timme åt att titta igenom förslag som jag får via diskussionsforum på Schoology. ( https://www.schoology.com/home.php ) Det är lätt att prioritera bort den här tiden när annat dyker upp, men jag försöker verkligen hålla på den! Och jag tycker att jag får tillbaka i form av inspiration och idéer. Och en hel del tillfredsställelse när jag ser tips som jag antingen redan känner till, eller till och med tycker att jag har bättre alternativ till.

Don't buy on leading edge (s214). Det är så lätt att falla för nya verktyg. Men jag tror också att det oftast är en god idé att vänta och se vad andra säger. Ofta handlar det om ett nytt paket runt ett gammalt innehåll. Nytt men inte nödvändigtvis bättre.

When using iMovie 7+, I begin project by putting a black slide I created in PowerPoint or Keynote… This allows me to record audio without the appearance of visual track (s221). Sorry, nu gör jag som Ohler uppmanar oss att hindra eleverna att göra: producerar mer för min egen skull än publikens. Det här citatet finns med bara för att det löser ett problem jag stött på, och om jag skriver det här så vet jag var jag kan hitta det...

Your imagination will more than make up for a lack of high-end tools as long as you plan your story well and tell it clearly and with heart (s225). Åter tycker jag att Ohler är duktig på att peka på väsentligheter – även om det ofta är, som han själv ofta skriver, något Mr Obvious skulle ha sagt. I det här fallet tycker jag att det finns en poäng med att inte försöka lösa alla problem med digitala hjälpmedel, utan snarare se dem som komplement till den egna fantasin. Om jag nu inte har möjlighet att använda en green-screen, hur många andra sätt finns det att skapa en stämning av Söderhavet?

Tänk på de avslutande arbetsmomenten - kapitel 12

I det tolfte kapitlet, The Media production Process, Phases II-V, tar Ohler upp de avslutande stegen i produktionsprocessen. Här får vi tips om hur ”kakan” kan gräddas, dekoreras och serveras, för att använda metaforen i föregående kapitel. Kapitlet avslutas med tips om var och hur vi kan finna bilder, ljud och film för våra projekt.

Kids make GREAT technology deputies (s192). Det här tycker jag är en viktig poäng – man behöver inte kunna allt, eleverna tycker ofta att det är roligt att få förtroendet att lösa ett gemensamt problem. Att det är ”på riktigt”, det vill säga att läraren inte har lösningen, gör uppdraget ännu mer lockande! Lätt att glömma!

...you do your students a favor by showing them that professional media producers don't misuse or overuse them (effekterna, min kommentar) (s195). Det här steget tror jag lätt blir förbisett, ändå är det ju egentligen självklart att elevernas arbeten blir bättre om de har sett och diskuterat förebilder. När det gäller roliga effekter är jag den första att erkänna att jag också tillfälligt hamnade i den fällan i PowerPoints barndom, men tog mig ur den.

For students: What's the story of making your story (s199)? Det här gäller den avslutande reflekterande fasen då det gäller att summera lärdomarna från projektet. Och varför inte tänka story även i denna fas?

Production time definitely increases when going from essay or report generation to new media production (s203). Det här med tiden är ju alltid ett problem. Jag tror att man som lärare måste påminna sig om hur många kursmål man faktiskt kan få in i ett DST-projekt. Och för varje gång vi tar oss tiden att genomföra ett så kommer det att gå smidigare nästa gång. Precis som när det gäller ”traditionella” skriftliga uppgifter.

The question really is, always has been and always should be – regardless of technical possibility - ”So, just what was it you wanted to say?” (s211). Ohler avslutar kapitlet med att än en gång påminna det viktigaste: storyn!

Tänka på produktionsprocessen - kapitel 11

I den tredje delen av sin bok fokuserar Ohler på produktionsprocessens olika delar. I det elfte kapitlet beskriver han de första stegen. Kapitlet avslutas med en genomgång över hur han lägger upp workshops med fokus på olika delar i processen. Mycket av innehållet i det här kapitlet är en fördjupning av det som tagits upp tidigare, vilket gör att många av mina ”mariginalanteckningar” vid närmare synande är upprepningar av tidigare.

Making media is as easy as making a cake (s175). Här gör Ohler en mycket intressant jämförelse mellan hur en mediaproduktion går till och hur man bakar en kaka: planering, förberedelse, genomförande, efterarbete, servering. Typ. Han talar till och med om ”how to do just about anything process”. Tänkvärt!

Literally anything I need to know how to do... I can find on YouTube (s178). Det här sägs i samband med behovet av teknisk support. Jag har samma erfarenhet. Istället för att försöka ta sig igenom en manual kan man lätt ta reda på precis det man för ögonblicket behöver. Jag försöker uppmuntra mina elever att göra detta.

The metaphor for peer pitching is the Hollywood ”sell session”, in which would-be movie developers pitch their movie ideas to potential financial backers (s182). Det här tycker jag var ett bra tips på hur man kan be elever att tänka när de ska presentera sitt tänkta projekt för kamrater.

Instead of telling students to be quiet, you can tell them, ”save it for storytelling” (s187). Och det är väl det här det handlar om: att försöka få varje elev att hitta ”sin” röst på ett fokuserat sätt.

Tänk på andra typer av berättande - kapitel 10

I detta tionde kapitel tar Ohler upp andra berättartraditioner, de som stammar från andra kulturer än den västerländska, de som medvetet experimenterar med den förväntade formen och de som springer ur de nya mediernas möjligheter till interaktion.

… ”native storytelling”, a genre that is impossible to consider as a monolithic entity (s159). Jag tänker omedelbart på afrikanska dilemmasagor, som jag flera gånger läst med elever. De har spänningen, men ofta flera tänkbara huvudpersoner, ingen utveckling och ingen upplösningen. Syftet med dem är istället att åhörarna tillsammans med berättaren kan diskutera tänkbara slut och utifrån den diskussionen forma sina moraliska värderingar.

There is no question that pursuing DST as an experimental form of art and story resonates with a young audience (s162). Unga människor provar gränser. Det gör det ibland svårt för oss som försöker handleda dem i att just uppfatta olika gränser. Men det är också en utmaning som jag tror att vi måste anta: visa på gränserna och uppmuntra överträdelser. Åtminstone när det gäller kreativt skapande..

Transmedia is the new formal (s164). Kommentarer överflödiga. Eller? Det har väl ganska länge nu varit vanligt att berättelser finns tillgängliga i olika typer av media...

… a new grammar of storytelling... it's going to be nonlinear, it's going to be participatory, and it's going to be immersive (citat McLuhan, s167). Det här återstår kanske delvis att se. För ett par år sedan tycker jag att bland annat olika TV-serier, Ohler tar upp Heroes, experimenterade med både tidsperspektivet och tittarinteraktion. Men min uppfattning är att det intresset har mattats av och att de stora satsningarna idag snarare är ytterst lojala det traditionella berättandet. Men visst tror jag att de nya medierna och unga människors behov av att vara delaktiga på sikt kommer att utöka möjligheterna för historieberättande.

The potential to use comic creation, to show everything from scientific processes to personal journeys, is limited only by one's imagination (s168). Jag har jobbat lite i Powtoon, och upplever att många elever tycker att det är skönt att slippa synas på bild men ändå skapa sitt eget material. Seriernas effektiva sätt att komprimera historier och låta bild och text komplettera varandra är naturligtvis som gjort för DST!

(1) We desperately need new ways to understand and present data that overwhelm us, and (2) story is a very effective way to do just that (s170). Kanske ett av de viktigaste påståendena! Att bringa reda i det enorma utbudet av information tror jag är den största utmaningen som den digitala världen ställt oss inför. Men den erbjuder också möjligheterna att göra just detta!

Andra har tänkt på story maps - kapitel 9

I det nionde kapitlet redogör Ohler för alternativa modeller för story-mapping, från Aristoteles till idag.

… it's amazing how well it (Aristoteles ”handbok” The Poetics, min kommentar) describes the essential elements of a good story in terms that resonate even today (s146). Jag är som sagt lärare i svenska. Det innebär bland annat att jag försöker lotsa mina elever genom en del ”klassiker”. Vi diskuterar då ofta hur det kommer sig att just de här berättelserna lever kvar. Vi brukar kunna konstatera att de är ”universella” i bemärkelsen allmängiltiga och berättade enligt ett mönster som vi känner igen. Det som utmärkte en bra historia för tusen år sedan gör fortfarande det.

To McKee, a story is most engaging when it moves in the direction of resolution, then away from it, then toward is, and so on (s150). Det här har jag saknat lite i Ohlers resonemang. När jag arbetar med filmanalys brukar jag ta en Bond-film som exempel. Där är det ofta så att problemet tycks nära en lösning, men så händer det där som komplicerar allt ytterligare. Så verkar det lösa sig, bara för att nästa hinder, om möjligt ännu större än det tidigare, plötsligt dyker upp. Den här pendlingen bidrar i stor utsträckning till att öka spänningen.

… when students say ”This is too hard” or ”This doesn't make sense,” what they're really saying is ”Where's the story?” (s152). Det här är mycket tydligt med mina elever. Det är extremt svårt för dem att tillgodogöra sig kunskaper som inte följer en för dem logisk rutt.

Thus, a unit on the Vikings can be cast in terms of barbarism versus civilization, rather than in terms of dates and conquests (s152). Detta skrivs i samband med begreppet ”binary opposites”. Det här har jag inte tänkt på förut, men det är ju uppenbart att detta ”tänk” gör det betydligt lättare att visualisera skeenden och sätta dem i ett sammanhang.

Tänka på förändringen - kapitel 8

I det här kapitlet, Transformation Formations, visar Ohler olika digram över hur, och på vilka nivåer, den nödvändiga förändringen (transformation) kan äga rum. Förutom sin egen beskrivning av åtta nivåer, anger han också, intressant nog, Blooms taxonomy som användbar modell.

Transformation is change on steroids (s139). Härligt uttryckt! För det räcker ju inte med en förändring hur som helst, den ska vara komprimerat effektiv!

Effective transformations creates the potential for memorability (s140). I samband med den här meningen lyfter Ohler fram vad som gör B-filmer till B-filmer: Även om det är mycket action finns ingen förändring; de goda är goda och de onda är onda. Underhållande, i bästa fall, men knappast minnesvärt. För att vi ska bära en historia och dess inbyggda budskap med oss måste vi, tillsamans med huvudpersonen, ha upplevt en förändring.

Character transformation represents personal growth, in many cases the kind of growth you want your students to experience (s144). Den här meningen tycker jag sätter fingret på det som skiljer storytelling i undervisningssammanhang från storytelling i allmänhet; som lärare har jag ju alltid ett önskvärt resultat, korrelerande med kursmålen, i åtanke. Jag tror att det är viktigt att vi är tydliga med detta och att eleven hela tiden vet vad vi förväntar oss.

Tänka på planeringen - kapitel 7

I det sjunde kapitlet, ”Story Planning Considerations”, ger Ohler fler konkreta tips för en pedagog att tänka på i den viktiga planeringsfasen. Som utgångspunkt har han verkliga exempel.

Part of the art of writing a good story is shaping the narrative by limiting what is included so that what emerges is a focused, coherent narrative that doesn't wander (s130). Det här, tillsammans med illustrationen av ”The research box”, är nog det som jag kommer att ha störst användning av från det här kapitlet. Många av mina elever har en tendens att lämna spåret. Jag försöker med bland annat tankekartor att hålla dem tillbaka, men problemet med tankekartor är just att de är expanderbara i det oändliga. I den här boxen, där det som hör till historien finns inuti, och det som bara löst hör till finns utanför, blir det förmodligen mycket enklare att diskutera vad som ska finnas med i berättelsen.

It actually makes good sense to start at the end...(s134). Jag skulle till och med vilja påstå att detta är det uppenbara och mest vanliga stället att börja på, nämligen att fokusera på målet jag genom min berättelse vill uppnå. Sedan kan ju omständigheter kräva av en effektiv historia att den börjar i princip var som helst, vilket Ohler beskriver mycket överskådligt i sin figur på sidan 135.

The question for storytellers is not just ”what happened?” but also ”how has what happened changed me?” (s137). Just detta, att redan i planeringsstadiet diskutera de önskade inre förändringarna snarare än de yttre händelserna, tror jag är det som på allvar lägger grunden för bra historier.

”Break the rules after you understand them and can use them effectively” (s138). Det ibland så svårt att säga nej när en kreativ elev redan i sina första försök vill spränga gränser. Men jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker uppmana dem att initialt hålla sig innanför ramarna. Sedan kan de i nästa försök undersöka effekten av att på olika sätt kliva utanför dem.

Tänka på processen - kapitel 6

I det sjätte kapitlet, ”Applying Story Maps, Using Story Tables”, illustrerar Ohler sina teorier från föregående kapitel genom konkreta exempel. Jag tänker inte trötta ut mig själv och mina läsare med att gå igenom dessa, utan nöjer mig med att här notera några sammanfattande rader från slutet av kapitlet.

Students lead with the story by using the story core and story map; then they create the narrative script; then they use the story table to think aloud about the media; and only then do they add the images (s126). Det här tycker jag åskådliggör processen. För det första lyfter modellen fram vikten av det inledande skrivarbetet. För det andra visar den på fördelarna med att förlägga arbetet med ”story table” till slutet. Jag har hittills, helt traditionellt, börjat med att göra en ”story board” där scenerna redan från början varit utkristalliserade. Därifrån har vi arbetat fram ett manus. Jag har aldrig varit riktigt nöjd eftersom jag tycker att många elever fastnar i detaljer i redan i det här stadiet. För mig verkar det här sättet att arbeta mer logiskt, och Ohlers exempel visar på effekten av detta. Fokus hamnar på att få ett bildmaterial som stödjer berättelsen snarare än tvärtom.

Collect URLs as you harvest images on the web (s126). Lite vid sidan om, kanske, men detta kan inte poängteras tillräckligt ofta. Jag försöker få elever att inför varje nytt projekt skapa en bokmärkes-mapp att spara allt som kan vara intressant för projektet i. De får sedan inte använda något som inte finns i mappen. Då kan vi också lätt hitta tillbaka till sidor.

Tänka på storyn - kapitel 5

I det femte kapitlet, Thinking About Story, beskriver Ohler hur en historia kan byggas upp från ide' till färdigt manus. Första steget är en ”story core” där historiens konflikt (tension), huvudpersonens nödvändiga utveckling (transformation) och konfliktens upplösning (resolution) tydliggörs. Nästa steg är en ”story map” där delarna utvecklas. Därpå följer utvecklandet av en ”story table” där manus planeras parallellt med teknik och komposition av bilder.

… the payoff at the end was in proportion to the listeners' investment in time, trust, and attention (s95). Ungefär det här innehållet formulerar Ohler på flera ställen och jag tycker att han har ett par viktiga poänger. Den mest uppenbara är att vi alla inom oss har en uppfattning om hur en historia är uppbyggd och att alltför stora avvikelser från dessa förväntningar ofta har en negativ inverkan på hur vi tolkar berättelsen. Den andra är att elever i dagens skola ofta har väldigt låga förväntningar på vad de, på ett personligt plan, kan få ut av undervisningen. Det är på tiden att mer av det vi gör i skolan visar hänsyn och ödmjukhet inför mängden tid eleverna tillbringar där.

Without this tension-resolution dynamic, there is no forward motion or internal rhytm, making it difficult for listeners to relate their own stories to the ones they are listening to (s97). Nu är jag ju som sagt lärare i svenska och analys av berättelsers strukturer är naturligtvis inte nytt för mig. Visst tror jag att det är viktigt att hitta något i varje berättelse som en lyssnare kan känna igen sig i. Men jag tror att det är om möjligt ännu viktigare att dessutom vidga perspektiven genom att åskådliggöra det allmängiltiga i en god berättelse.

The student learing story is one in which a student traverses from inquiry and achieves closure by applying what he or she has learned (s100). Ganska självklart egentligen. Det roliga med DST är att detta blir lätt att åskådliggöra.

Internal transformation in a sentence: slaying internal dragons through attitude adjustment based on learning and realization (s110). Även om jag vet detta, så tycker jag att det här är väl uttryckt och nog faktiskt det som mina elever hittills (med mitt godkännande) har slarvat mest med. Utvecklingen har varit styvmoderligt behandlad genom att vara tämligen ytlig. Här tror jag att ett mer genomtänkt fokus kan bidra till bättre historier!

You want your students to go from idea to story core to story map with as little technological distraction as possible (s112). Det här ska jag försöka tänka på! Jag tror att jag i ganska stor utsträckning har låtit eleverna fokusera på tekniken och experimentera med den, ofta på bekostnad av berättelsen. Fast jag borde veta bättre!

Värderande tänkande - kapitel 4

Det fjärde kapitlet – Assessing Digital Stories – behandlar frågan hur de digitala berättelserna ska bedömas. Ohler föreslår, men vill inte diktera, ett antal aspekter att beakta.

We shouldn't expect to understand how to asses new media in education so soon after its arrival. But that shouldn't stop us from beginning the process (s85). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag håller med om detta eller inte. Jag är lärare i svenska och tycker egentligen inte att de nya medierna innebär några komplikationer – det handlar fortfarande om en avsändare som ska sända ett medvetet formulerat meddelande till en analytisk mottagare som ska kunna ge relevant respons. Samtidigt tror jag inte att vi riktigt kan överblicka konsekvenserna av de nya möjligheterna – det är troligt att vi kommer att behöva bredda och höja förväntningarna på våra elevers produkter.

We can choose to become part of their (elevernas, min kommentar) world so we can guide how and what they learn or ignore it at everyone's peril, including our own (s86). Antingen är det Ohler som går i cirklar eller också är det jag som väljer ut citat som passar min övertygelse... Här är en variant av det kanske viktigaste ställningstagandet vi står inför: att kliva på tåget eller ignorera det! Jag föreslår att vi inte bara kliver på, utan också försöker ta en förarexamen!

… it's reasonable to expect students to be able to explain their choices and defend their work (s88). Egentligen är det inte svårare än så här! Åtminstone inte i mina ämnen, svenska och engelska. Jag undervisar dessutom i kommunikation, en kurs som är som klippt och skuren för DST. Att åskådliggöra valen för att uppnå önskad effekt av meddelandet är helt grundläggande, inte bara för ett högt betyg utan också för att vara förberedd för livet efter skolan.

I never address every trait area for every project (s91). Det här är något jag personligen ständigt måste påminna mig om. Det är lätt att som lärare bli överambitiös i försöken att uppfylla så många mål som möjligt. Med mina elever, som alla har diagnos inom autismspektrat, är risken för ”overload” överhängande. Jag tror att det är av yttersta vikt, även för ”normalstörda” elever, att vi pedagoger i varje uppgift ger tydliga direktiv på var fokus ligger. Jag tror till exempel att det, åtminstone i början, är viktigt att skilja på form och innehåll. Eleverna måste få experimentera med tekniken ibland utan kravet på en fantastisk ”story”. Och omvänt.