Resultatinriktat tänkande - kapitel 3

Det tredje kapitlet i Ohlers bok, Digital storytelling as an educational tool, borde kanske ha varit två separata kapitel. I den första halvan diskuteras DST utifrån de relativt nya styrdokumenten för amerikanska skolor. I den andra behandlas fyra typer av ”literacy”; digital, art, oral, och written: DAOW.

...it behooves us to help them develop media that will generate as positive a digital footprint as possible (s53). Det här tycker jag är otroligt viktigt. Jag är en inbiten beskyddare av integritet, och jag tycker ibland att våra ungdomar är ganska vårdslösa med sin integritet på nätet. Vi vet ännu inte vad detta får för konsekvenser i framtiden. Fram tills dess tror jag att en av de största tjänsterna vi kan göra våra elever är att hjälpa dem att framställa sig på ett så positivt sätt som möjligt.

We will ask our students to create multimedia projects with no art or design help, yet would never consider asking them to write equations or essays without the help of specialists (s67). Ofta uppmanas lärare att inte vara rädda för att ”släppa loss” eleverna med de digitala verktygen – de lär sig fortare än vi. Och visst är det så, men jag tror ändå att det är av yttersta vikt att vi också månar om att visa goda exempel på multimediaprojekt som kan anses hålla god kvalitet.

Let me suggest some modest changes to the Common core. --- It would be most interesting to see what others in, say, an online research group devoted to this topic, might propose (s68). Det här tycker jag är en lockande tanke – varför inte låta en sådan grupp av forskare vara internationell?

In many ways, a memorable story and an effective unit of instruction are very simular (s72). Egentligen är det här så uppenbart: nästan alla berättelser har en tydlig intention att lära ut något. Rödluvans öden lär oss till exempel att vara misstänksamma mot främmande människor.

… the backward planning model: understand the goal first and then build a learning process that leads to it (s72). Det här är intressant! Jag har alltid varit tveksam inför problemlösning som pedagogisk metod. Framför allt har jag ofta upplevt att unga människor har svårt att utan förkunskaper formulera de där intressanta frågeställningarna som vi önskar. Om de däremot ställs inför inför ett faktum och sedan ombeds beskriva hur det uppstått tycker jag att det ofta händer spännande saker. Lägger jag sedan till en mer eller mindre avgränsad grupp mottagare blir det ännu roligare!

Businesses are desperate for the artistst's design eye an know-how to provide them a professional, effective presence on the web (s76). Detta om något är väl ett bra argument för att arbeta med DST! Vårt yttersta uppdrag är ju att förbereda våra ungdomar för den framtida arbetsmarknaden. De som inte har fått prova och utveckla dessa färdigheter kommer att hamna efter.

Most of Gardner's intelligences --- are important in the development of digital stories if we understand how to teach DST effectively (s82). Avslutningsvis en liten påminnelse om Gardners olika intelligenser. Jag tror precis som Ohler: DST utmanar och utvecklar fler färdigheter än många av de traditionella uppgifter skolan uppdrar sina elever.

Kreaitiskt (?) tänkande - kapitel 2

Kapitel 2 i Ohlers bok behandlar olika ställningstagande man som pedagog behöver beakta när man arbetar med DST.

Techosystem: Ecosystem with a t. It's the ecosystem created by humans consisting of digital technology, connectivity, and the flow of communication they facilitate (s18). Det här tycker jag är ett intressant och relevant förhållningssätt. Den digitala världen är på många sätt ett helt eget ekosystem med egna regler, möjligheter och begränsningar. Det är den här världen jag hoppas att mina elever ska känna sig helt bekväma i.

We expect to work harder to understand a poem than we do to understand an essey (s24). Värt att beakta! För visst är det så att när något har ett uppenbart artistiskt emballage så anstränger vi oss mer för att tolka innehållet. På gott och ont. För mina nuvarande elever, som alla har diagnos inom autismspektrat, är det ofta ett hinder som gör att det blir svårare att ta till sig innehållet. För andra (jag har i många år arbetat på det estetiska programmet) innebär det den utmaning som kanske behövs för att engagera sig på allvar. Det ”poetiska” inslaget kan alltså försvåra för vissa, underlätta för andra.

Creativity is a way of seeing the world; creatical thinking is a way of turning what you see into an original, thougtful product (s 35). Jag gillar verkligen förhållningssättet att blanda kreativitet och kritiskt tänkande. Många gånger upplever jag att det ena utesluter det andra, det är till exempel känsligt att kritiskt granska elevers kreativitet. Men när allt fler har tillgång till verktyg som utvecklar kreativiteten kommer också kraven på resultatet att hårdna. Detta ger nya pedagogiska utmaningar!

Don't let the perfect be the enemy of the good (s38). Jag upplever att många elever fastnar i sina egna förväntningar på att direkt, utan direkt träning, producera perfekta produkter. Det här tror jag också har att göra med att de konsumerar stora mängder digitala medier, där förstås mycket håller hög kvalitet. Jag tror att det är viktigt att vi tydligt visar våra elever att ”nu tränar vi”, tydligt avgränsat från ”nu presterar vi”. Med tanke på hur mycket av det som visas som faktiskt är uselt, går det nog att ändå få elever att efter lite träning känna stolthet över sina alster, även om de inte alltid är perfekta.

As our capability advance, so do our expectations (s46). Det här hänger ihop med citatet ovan. Jag funderar ofta över hur jag hade klarat mig i dagens skola. Om jag hade haft alla de möjligheter som dagens teknik erbjuder, hade jag, paradoxalt,förmodligen känt mig ganska hämmad. Samtidigt är det just det är som jag nu, som lärare, tycker är så lockande! De nya möjligheterna gör det möjligt för oss att öka förväntningarna på resultaten. Jag kan med stor tillfredsställelse konstatera att mina elever idag inte ”slipper undan” med en del av de enkla lösningar som jag klarade mig utmärkt med. Jag tror att detta, att vi i takt med nya verktyg generellt höjer förväntningarna på våra prestationer, är mycket positivt för framtiden.

Positivt tänkande!

Jag kommer i de följande blogginläggen att kommentera Jason B Ohlers bok ”Digital storytelling in the classroom”som en del av kursen ”Digitalt berättande och kreativt lärande”. Dessa inlägg kompletteras av rapporter. I mina blogginlägg tänker jag vara 100% positiv! Bara fokusera på det som jag direkt tar till mig! Detta gör jag genom att återge och kommentera citat. I rapporterna tänker däremot jag inta en mer kritisk och akademisk hållning.

Håll i hatten, nu kör vi! 

Kapitel 1 ger en bakgrund till vad Digital Story Telling (DST) har betytt och kan betyda.

”Digital technology is assistive technology for the artistically challanged” (s 4). Det här tycker jag är värt att beakta. Den som är nyfiken till sin läggning ser möjligheter i allt. När nya verktyg dyker upp väcks nyfikenheten: hur kan jag använda det här? Den som är rädd backar. En av våra uppgifter som pedagoger är att hålla den här nyfikenheten vid liv. Även om vi själva aldrig kommer att bli ”digital natives”, måste vi göra allt för att bejaka och utveckla våra elevers vilja att anta de utmaningar de nya medierna erbjuder.

”We all get to tell our story in our own way.” (s4). Jag undervisar elever med neurologiska funktionshinder. De föredrar ofta andra arbetsmetoder än de konventionella. För att känna sig motiverade behöver de i stor utsträckning kunna relatera nya kunskaper till sina egna erfarenheter. Många har också svårt för att både tillgodo se sig och skapa stora textmassor. Detta gör att ”skolan”, i en vidare bemärkelse, ofta har svårt att mäta deras kunskaper. Jag tror att DST i stor utsträckning kan bidra till att dessa människor kan göra sin röst hörd på ett sätt som passar dem.

”The heartbeat of most good stories is conflict resolution” (s9). Egentligen tror jag att en lika relevant mening skulle vara: The heartbeat of learning is conflict resolution. Det här ringar in en pedagogisk kärnpunkt: nyfikenhet att lära väcks när vi på allvar vill utforska möjliga lösningar på ett problem. Inte bara konsumera dem.

”Focus on story first, technology second” (s15). Uppenbart kanske, men välformulerat. I min undervisning i ämnet svenska upprepar jag mantrat ”avsändare – meddelande – mottagare – respons” fast i en cirkel. En avsändare måste alltid vara medveten om vem mottagaren är och vilken respons man önskar från denne. Meddelandet (storyn) måste vara anpassat efter denna önskade respons. Om det då visar sig att den nya tekniken erbjuder goda möjligheter att göra just detta ska den naturligtvis användas – annars inte.