Angående de artistiska: Jag läser även kursen ”Multimedia”. Där har vi noga studerat en bok som heter Multimedia Learning av Richard E. Mayer. Författaren har genomfört en rad undersökningar som syftar till att utröna hur digitala presentationer bör vara uppbyggda för att maximera inlärning. Han kommer bl a fram till att en presentation bör vara så fri som möjligt för sådant som inte direkt berör målet. ”Ovidkommande” ljudeffekter, animeringar eller skriftlig information konsumerar energi i inlärningskanalerna. Ett exempel kan vara en person som fastnar i utformandet av sin avatar i en virtuell miljö. Det kan ta så mycket energi att bli nöjd med den att själva kunskapsmålet missas. Det här känner jag igen från många elever. I informationssök fastnar de för sådant som är färgglatt, poppigt och rörligt vilket gör att de ofta inte har löst själva uppgiften när tiden är slut. Kanske en barnsjukdom som skulle försvinna om vi hade mer tid? Och om jag utformat uppgifterna annorlunda?
Angående dialogen: Nu kommer jag att upprepa mig en aning. Det passar inte alla att ta del av den gemensamma debatten. Alla miljöer är inte generöst tillåtande och uppmuntrande, tyvärr. Och när det gäller ”Peer learning”: det låter så bra i teorin. Jag har under hela min lärartid uppmuntrat elever att ta del av varandras material och ge respons. Motståndet är mer eller mindre påtagligt. Väldigt många vill ändå få feed back och respons av den person som de facto ska ha koll på kunskapsmålen och sätta de för många så viktiga betygen. Ofta upplever jag att de elever som seriöst tar sig an att ha en dialog med kurskamraterna ändå gör det för att jag ska bli nöjd, inte för att de själva vill. Är jag ensam om den här erfarenheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar