Del 3 - kapitel 9-13

Sammanfattning del 3.

Nej, jag klarar inte det här. Jag snöar mer in på detaljer än översiktliga frågor. Därför redovisar jag här en utveckling av mina marginal-krumelurer från kapitel 9-13. Gemensamt för dessa kapitel är att de på ett mer konkret sätt beskriver arbetet med personliga lärmiljöer.

Kapitel 9 argumenterar för personliga lärmiljöer. ”The challenge is not to provide access to information but to provide a framework for making sense of the information” (s178). Här ställs också personliga lärmiljöer mot gemensamma. Jag fattar naturligtvis tanken och fördelarna med att var och en kan modifiera sin egen lärmiljö. Samtidigt är kraven på oss inom skolan stora att sätta rättvisa betyg (och det vore väl märkligt annars). Om nu var och en utformar sin lärmiljö efter egna förutsättningar, inte minst den sociala förmågan, kommer materialet eleverna har att arbeta med att vara helt olika. Hur säkrar det en likvärdig bedömning? Vissa elever är experter på att ”knäcka koden” över vad som förväntas, här talas exempelvis om ”media-competent-learners”. Vad blir det som bedöms, kunskaperna eller förmågan att använda verktygen? Man gör också antagandet att framtida arbetare förväntas ha ”ever increasing technical competence to stay competitive”. Påståendet överensstämmer väl med de vindar jag tycker mig känna. Men vill vi ha ett samhälle där arbetsgivarna helt kan svära sig fria från ansvaret att säkerställa personalens kompetensutveckling? Nej, nu ska jag sluta vara negativ, allt har sin tid och sin plats. Och jag vore inte student på den här kursen om jag inte vore nyfiken på de möjligheter den tekniska utvecklingen för med sig!

Kapitel 10: Cms. (Course management system). Här sätts CMS som ”storage of knowledge” mot ”a boundary object”. Egentligen kan jag inte se någon motsättning. Jag tror att vissa elever främst behöver CMS begränsande egenskaper, en hjälp att organisera information, något som tar enormt mycket energi av vissa. Andra är mer hjälpta av att just ha informationen, kontakter och nyhetsflöde samlat på ett egendesignat ställe. De flesta behöver båda.

Någonting jag också tänker på, och som behandlas i en av fallstudierna är just behovet av flexibilitet. I kommunen där jag arbetat används EPI-server för organisation av hemsidorna. Punkt. Jag har arbetat på konstnärligt inriktade program, estet och media, och vi har flera gånger försökt få tillstånd att publicera sidor gjorda av elever. Tvärstopp. Alla i kommunen måste dessutom ha samma programutbud och inställningar i programvarorna. För vems skull ska systemet fungera? Om ett system är bättre för inlärning, går då datateknikernas behov av rationalisering av arbetet före? Och nu klandrar jag verkligen inte de fantastiska teknikerna, bara den kultur som omger dem! Här tror jag att det finns mycket arbete att göra!

Från kapitel 11 tänker jag bara göra en reflektion: På sidan 222 fastslås det att arbetet med en öppen lärmiljö är tidskonsumerande och kräver ekonomisk morot till inblandade. ”There is no such thing as a free meal (min anm).

I kapitel 12, som presenterar mätningar av resultat vid användning av CMS, uppmanas vi bla fundera över ungefär det jag tagit upp ovan: ”mäter vi verkligen det vi tror att vi mäter” och ”mäter vi det vi borde mäta?” Bra frågor som måste ställas och behandlas regelbundet!

Kapitel 13 tar upp kommunikation via videoinspelningar. Praktiskt för att ta del av föreläsningar, sparar på miljön i form av färre resor. Min fråga är : Är författaren till detta avsnitt också den som marknadsför MCU (multi conference units)? Hur som helst, detta kommer säkert att utvecklas i takt med exempelvis iPhones.