Jag kommer i de följande blogginläggen
att kommentera Jason B Ohlers bok ”Digital storytelling in the
classroom”som en del av kursen ”Digitalt berättande och kreativt
lärande”. Dessa inlägg kompletteras av rapporter. I mina
blogginlägg tänker jag vara 100% positiv! Bara fokusera på det som
jag direkt tar till mig! Detta gör jag genom att återge och
kommentera citat. I rapporterna tänker däremot jag inta en mer
kritisk och akademisk hållning.
Håll i hatten, nu kör vi!
Kapitel 1
ger en bakgrund till vad Digital Story Telling (DST) har betytt och
kan betyda.
”Digital technology is assistive
technology for the artistically challanged” (s 4). Det här
tycker jag är värt att beakta. Den som är nyfiken till sin
läggning ser möjligheter i allt. När nya verktyg dyker upp väcks
nyfikenheten: hur kan jag använda det här? Den som är rädd
backar. En av våra uppgifter som pedagoger är att hålla den här
nyfikenheten vid liv. Även om vi själva aldrig kommer att bli
”digital natives”, måste vi göra allt för att bejaka och
utveckla våra elevers vilja att anta de utmaningar de nya medierna
erbjuder.
”We all get to tell our story in
our own way.” (s4). Jag undervisar elever med neurologiska
funktionshinder. De föredrar ofta andra arbetsmetoder än de
konventionella. För att känna sig motiverade behöver de i stor
utsträckning kunna relatera nya kunskaper till sina egna
erfarenheter. Många har också svårt för att både tillgodo se sig
och skapa stora textmassor. Detta gör att ”skolan”, i en vidare
bemärkelse, ofta har svårt att mäta deras kunskaper. Jag tror att
DST i stor utsträckning kan bidra till att dessa människor kan göra
sin röst hörd på ett sätt som passar dem.
”The heartbeat of most good
stories is conflict resolution” (s9). Egentligen tror jag att
en lika relevant mening skulle vara: The heartbeat of learning
is conflict resolution. Det här ringar in en pedagogisk
kärnpunkt: nyfikenhet att lära väcks när vi på allvar vill
utforska möjliga lösningar på ett problem. Inte bara
konsumera dem.
”Focus on story first, technology
second” (s15). Uppenbart kanske, men välformulerat. I min
undervisning i ämnet svenska upprepar jag mantrat ”avsändare –
meddelande – mottagare – respons” fast i en cirkel. En
avsändare måste alltid vara medveten om vem mottagaren är och
vilken respons man önskar från denne. Meddelandet (storyn) måste
vara anpassat efter denna önskade respons. Om det då visar sig att
den nya tekniken erbjuder goda möjligheter att göra just detta ska
den naturligtvis användas – annars inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar