Positivt tänkande!

Jag kommer i de följande blogginläggen att kommentera Jason B Ohlers bok ”Digital storytelling in the classroom”som en del av kursen ”Digitalt berättande och kreativt lärande”. Dessa inlägg kompletteras av rapporter. I mina blogginlägg tänker jag vara 100% positiv! Bara fokusera på det som jag direkt tar till mig! Detta gör jag genom att återge och kommentera citat. I rapporterna tänker däremot jag inta en mer kritisk och akademisk hållning.

Håll i hatten, nu kör vi! 

Kapitel 1 ger en bakgrund till vad Digital Story Telling (DST) har betytt och kan betyda.

”Digital technology is assistive technology for the artistically challanged” (s 4). Det här tycker jag är värt att beakta. Den som är nyfiken till sin läggning ser möjligheter i allt. När nya verktyg dyker upp väcks nyfikenheten: hur kan jag använda det här? Den som är rädd backar. En av våra uppgifter som pedagoger är att hålla den här nyfikenheten vid liv. Även om vi själva aldrig kommer att bli ”digital natives”, måste vi göra allt för att bejaka och utveckla våra elevers vilja att anta de utmaningar de nya medierna erbjuder.

”We all get to tell our story in our own way.” (s4). Jag undervisar elever med neurologiska funktionshinder. De föredrar ofta andra arbetsmetoder än de konventionella. För att känna sig motiverade behöver de i stor utsträckning kunna relatera nya kunskaper till sina egna erfarenheter. Många har också svårt för att både tillgodo se sig och skapa stora textmassor. Detta gör att ”skolan”, i en vidare bemärkelse, ofta har svårt att mäta deras kunskaper. Jag tror att DST i stor utsträckning kan bidra till att dessa människor kan göra sin röst hörd på ett sätt som passar dem.

”The heartbeat of most good stories is conflict resolution” (s9). Egentligen tror jag att en lika relevant mening skulle vara: The heartbeat of learning is conflict resolution. Det här ringar in en pedagogisk kärnpunkt: nyfikenhet att lära väcks när vi på allvar vill utforska möjliga lösningar på ett problem. Inte bara konsumera dem.

”Focus on story first, technology second” (s15). Uppenbart kanske, men välformulerat. I min undervisning i ämnet svenska upprepar jag mantrat ”avsändare – meddelande – mottagare – respons” fast i en cirkel. En avsändare måste alltid vara medveten om vem mottagaren är och vilken respons man önskar från denne. Meddelandet (storyn) måste vara anpassat efter denna önskade respons. Om det då visar sig att den nya tekniken erbjuder goda möjligheter att göra just detta ska den naturligtvis användas – annars inte.