Tänk på andra typer av berättande - kapitel 10

I detta tionde kapitel tar Ohler upp andra berättartraditioner, de som stammar från andra kulturer än den västerländska, de som medvetet experimenterar med den förväntade formen och de som springer ur de nya mediernas möjligheter till interaktion.

… ”native storytelling”, a genre that is impossible to consider as a monolithic entity (s159). Jag tänker omedelbart på afrikanska dilemmasagor, som jag flera gånger läst med elever. De har spänningen, men ofta flera tänkbara huvudpersoner, ingen utveckling och ingen upplösningen. Syftet med dem är istället att åhörarna tillsammans med berättaren kan diskutera tänkbara slut och utifrån den diskussionen forma sina moraliska värderingar.

There is no question that pursuing DST as an experimental form of art and story resonates with a young audience (s162). Unga människor provar gränser. Det gör det ibland svårt för oss som försöker handleda dem i att just uppfatta olika gränser. Men det är också en utmaning som jag tror att vi måste anta: visa på gränserna och uppmuntra överträdelser. Åtminstone när det gäller kreativt skapande..

Transmedia is the new formal (s164). Kommentarer överflödiga. Eller? Det har väl ganska länge nu varit vanligt att berättelser finns tillgängliga i olika typer av media...

… a new grammar of storytelling... it's going to be nonlinear, it's going to be participatory, and it's going to be immersive (citat McLuhan, s167). Det här återstår kanske delvis att se. För ett par år sedan tycker jag att bland annat olika TV-serier, Ohler tar upp Heroes, experimenterade med både tidsperspektivet och tittarinteraktion. Men min uppfattning är att det intresset har mattats av och att de stora satsningarna idag snarare är ytterst lojala det traditionella berättandet. Men visst tror jag att de nya medierna och unga människors behov av att vara delaktiga på sikt kommer att utöka möjligheterna för historieberättande.

The potential to use comic creation, to show everything from scientific processes to personal journeys, is limited only by one's imagination (s168). Jag har jobbat lite i Powtoon, och upplever att många elever tycker att det är skönt att slippa synas på bild men ändå skapa sitt eget material. Seriernas effektiva sätt att komprimera historier och låta bild och text komplettera varandra är naturligtvis som gjort för DST!

(1) We desperately need new ways to understand and present data that overwhelm us, and (2) story is a very effective way to do just that (s170). Kanske ett av de viktigaste påståendena! Att bringa reda i det enorma utbudet av information tror jag är den största utmaningen som den digitala världen ställt oss inför. Men den erbjuder också möjligheterna att göra just detta!

Andra har tänkt på story maps - kapitel 9

I det nionde kapitlet redogör Ohler för alternativa modeller för story-mapping, från Aristoteles till idag.

… it's amazing how well it (Aristoteles ”handbok” The Poetics, min kommentar) describes the essential elements of a good story in terms that resonate even today (s146). Jag är som sagt lärare i svenska. Det innebär bland annat att jag försöker lotsa mina elever genom en del ”klassiker”. Vi diskuterar då ofta hur det kommer sig att just de här berättelserna lever kvar. Vi brukar kunna konstatera att de är ”universella” i bemärkelsen allmängiltiga och berättade enligt ett mönster som vi känner igen. Det som utmärkte en bra historia för tusen år sedan gör fortfarande det.

To McKee, a story is most engaging when it moves in the direction of resolution, then away from it, then toward is, and so on (s150). Det här har jag saknat lite i Ohlers resonemang. När jag arbetar med filmanalys brukar jag ta en Bond-film som exempel. Där är det ofta så att problemet tycks nära en lösning, men så händer det där som komplicerar allt ytterligare. Så verkar det lösa sig, bara för att nästa hinder, om möjligt ännu större än det tidigare, plötsligt dyker upp. Den här pendlingen bidrar i stor utsträckning till att öka spänningen.

… when students say ”This is too hard” or ”This doesn't make sense,” what they're really saying is ”Where's the story?” (s152). Det här är mycket tydligt med mina elever. Det är extremt svårt för dem att tillgodogöra sig kunskaper som inte följer en för dem logisk rutt.

Thus, a unit on the Vikings can be cast in terms of barbarism versus civilization, rather than in terms of dates and conquests (s152). Detta skrivs i samband med begreppet ”binary opposites”. Det här har jag inte tänkt på förut, men det är ju uppenbart att detta ”tänk” gör det betydligt lättare att visualisera skeenden och sätta dem i ett sammanhang.

Tänka på förändringen - kapitel 8

I det här kapitlet, Transformation Formations, visar Ohler olika digram över hur, och på vilka nivåer, den nödvändiga förändringen (transformation) kan äga rum. Förutom sin egen beskrivning av åtta nivåer, anger han också, intressant nog, Blooms taxonomy som användbar modell.

Transformation is change on steroids (s139). Härligt uttryckt! För det räcker ju inte med en förändring hur som helst, den ska vara komprimerat effektiv!

Effective transformations creates the potential for memorability (s140). I samband med den här meningen lyfter Ohler fram vad som gör B-filmer till B-filmer: Även om det är mycket action finns ingen förändring; de goda är goda och de onda är onda. Underhållande, i bästa fall, men knappast minnesvärt. För att vi ska bära en historia och dess inbyggda budskap med oss måste vi, tillsamans med huvudpersonen, ha upplevt en förändring.

Character transformation represents personal growth, in many cases the kind of growth you want your students to experience (s144). Den här meningen tycker jag sätter fingret på det som skiljer storytelling i undervisningssammanhang från storytelling i allmänhet; som lärare har jag ju alltid ett önskvärt resultat, korrelerande med kursmålen, i åtanke. Jag tror att det är viktigt att vi är tydliga med detta och att eleven hela tiden vet vad vi förväntar oss.

Tänka på planeringen - kapitel 7

I det sjunde kapitlet, ”Story Planning Considerations”, ger Ohler fler konkreta tips för en pedagog att tänka på i den viktiga planeringsfasen. Som utgångspunkt har han verkliga exempel.

Part of the art of writing a good story is shaping the narrative by limiting what is included so that what emerges is a focused, coherent narrative that doesn't wander (s130). Det här, tillsammans med illustrationen av ”The research box”, är nog det som jag kommer att ha störst användning av från det här kapitlet. Många av mina elever har en tendens att lämna spåret. Jag försöker med bland annat tankekartor att hålla dem tillbaka, men problemet med tankekartor är just att de är expanderbara i det oändliga. I den här boxen, där det som hör till historien finns inuti, och det som bara löst hör till finns utanför, blir det förmodligen mycket enklare att diskutera vad som ska finnas med i berättelsen.

It actually makes good sense to start at the end...(s134). Jag skulle till och med vilja påstå att detta är det uppenbara och mest vanliga stället att börja på, nämligen att fokusera på målet jag genom min berättelse vill uppnå. Sedan kan ju omständigheter kräva av en effektiv historia att den börjar i princip var som helst, vilket Ohler beskriver mycket överskådligt i sin figur på sidan 135.

The question for storytellers is not just ”what happened?” but also ”how has what happened changed me?” (s137). Just detta, att redan i planeringsstadiet diskutera de önskade inre förändringarna snarare än de yttre händelserna, tror jag är det som på allvar lägger grunden för bra historier.

”Break the rules after you understand them and can use them effectively” (s138). Det ibland så svårt att säga nej när en kreativ elev redan i sina första försök vill spränga gränser. Men jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker uppmana dem att initialt hålla sig innanför ramarna. Sedan kan de i nästa försök undersöka effekten av att på olika sätt kliva utanför dem.

Tänka på processen - kapitel 6

I det sjätte kapitlet, ”Applying Story Maps, Using Story Tables”, illustrerar Ohler sina teorier från föregående kapitel genom konkreta exempel. Jag tänker inte trötta ut mig själv och mina läsare med att gå igenom dessa, utan nöjer mig med att här notera några sammanfattande rader från slutet av kapitlet.

Students lead with the story by using the story core and story map; then they create the narrative script; then they use the story table to think aloud about the media; and only then do they add the images (s126). Det här tycker jag åskådliggör processen. För det första lyfter modellen fram vikten av det inledande skrivarbetet. För det andra visar den på fördelarna med att förlägga arbetet med ”story table” till slutet. Jag har hittills, helt traditionellt, börjat med att göra en ”story board” där scenerna redan från början varit utkristalliserade. Därifrån har vi arbetat fram ett manus. Jag har aldrig varit riktigt nöjd eftersom jag tycker att många elever fastnar i detaljer i redan i det här stadiet. För mig verkar det här sättet att arbeta mer logiskt, och Ohlers exempel visar på effekten av detta. Fokus hamnar på att få ett bildmaterial som stödjer berättelsen snarare än tvärtom.

Collect URLs as you harvest images on the web (s126). Lite vid sidan om, kanske, men detta kan inte poängteras tillräckligt ofta. Jag försöker få elever att inför varje nytt projekt skapa en bokmärkes-mapp att spara allt som kan vara intressant för projektet i. De får sedan inte använda något som inte finns i mappen. Då kan vi också lätt hitta tillbaka till sidor.

Tänka på storyn - kapitel 5

I det femte kapitlet, Thinking About Story, beskriver Ohler hur en historia kan byggas upp från ide' till färdigt manus. Första steget är en ”story core” där historiens konflikt (tension), huvudpersonens nödvändiga utveckling (transformation) och konfliktens upplösning (resolution) tydliggörs. Nästa steg är en ”story map” där delarna utvecklas. Därpå följer utvecklandet av en ”story table” där manus planeras parallellt med teknik och komposition av bilder.

… the payoff at the end was in proportion to the listeners' investment in time, trust, and attention (s95). Ungefär det här innehållet formulerar Ohler på flera ställen och jag tycker att han har ett par viktiga poänger. Den mest uppenbara är att vi alla inom oss har en uppfattning om hur en historia är uppbyggd och att alltför stora avvikelser från dessa förväntningar ofta har en negativ inverkan på hur vi tolkar berättelsen. Den andra är att elever i dagens skola ofta har väldigt låga förväntningar på vad de, på ett personligt plan, kan få ut av undervisningen. Det är på tiden att mer av det vi gör i skolan visar hänsyn och ödmjukhet inför mängden tid eleverna tillbringar där.

Without this tension-resolution dynamic, there is no forward motion or internal rhytm, making it difficult for listeners to relate their own stories to the ones they are listening to (s97). Nu är jag ju som sagt lärare i svenska och analys av berättelsers strukturer är naturligtvis inte nytt för mig. Visst tror jag att det är viktigt att hitta något i varje berättelse som en lyssnare kan känna igen sig i. Men jag tror att det är om möjligt ännu viktigare att dessutom vidga perspektiven genom att åskådliggöra det allmängiltiga i en god berättelse.

The student learing story is one in which a student traverses from inquiry and achieves closure by applying what he or she has learned (s100). Ganska självklart egentligen. Det roliga med DST är att detta blir lätt att åskådliggöra.

Internal transformation in a sentence: slaying internal dragons through attitude adjustment based on learning and realization (s110). Även om jag vet detta, så tycker jag att det här är väl uttryckt och nog faktiskt det som mina elever hittills (med mitt godkännande) har slarvat mest med. Utvecklingen har varit styvmoderligt behandlad genom att vara tämligen ytlig. Här tror jag att ett mer genomtänkt fokus kan bidra till bättre historier!

You want your students to go from idea to story core to story map with as little technological distraction as possible (s112). Det här ska jag försöka tänka på! Jag tror att jag i ganska stor utsträckning har låtit eleverna fokusera på tekniken och experimentera med den, ofta på bekostnad av berättelsen. Fast jag borde veta bättre!

Värderande tänkande - kapitel 4

Det fjärde kapitlet – Assessing Digital Stories – behandlar frågan hur de digitala berättelserna ska bedömas. Ohler föreslår, men vill inte diktera, ett antal aspekter att beakta.

We shouldn't expect to understand how to asses new media in education so soon after its arrival. But that shouldn't stop us from beginning the process (s85). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag håller med om detta eller inte. Jag är lärare i svenska och tycker egentligen inte att de nya medierna innebär några komplikationer – det handlar fortfarande om en avsändare som ska sända ett medvetet formulerat meddelande till en analytisk mottagare som ska kunna ge relevant respons. Samtidigt tror jag inte att vi riktigt kan överblicka konsekvenserna av de nya möjligheterna – det är troligt att vi kommer att behöva bredda och höja förväntningarna på våra elevers produkter.

We can choose to become part of their (elevernas, min kommentar) world so we can guide how and what they learn or ignore it at everyone's peril, including our own (s86). Antingen är det Ohler som går i cirklar eller också är det jag som väljer ut citat som passar min övertygelse... Här är en variant av det kanske viktigaste ställningstagandet vi står inför: att kliva på tåget eller ignorera det! Jag föreslår att vi inte bara kliver på, utan också försöker ta en förarexamen!

… it's reasonable to expect students to be able to explain their choices and defend their work (s88). Egentligen är det inte svårare än så här! Åtminstone inte i mina ämnen, svenska och engelska. Jag undervisar dessutom i kommunikation, en kurs som är som klippt och skuren för DST. Att åskådliggöra valen för att uppnå önskad effekt av meddelandet är helt grundläggande, inte bara för ett högt betyg utan också för att vara förberedd för livet efter skolan.

I never address every trait area for every project (s91). Det här är något jag personligen ständigt måste påminna mig om. Det är lätt att som lärare bli överambitiös i försöken att uppfylla så många mål som möjligt. Med mina elever, som alla har diagnos inom autismspektrat, är risken för ”overload” överhängande. Jag tror att det är av yttersta vikt, även för ”normalstörda” elever, att vi pedagoger i varje uppgift ger tydliga direktiv på var fokus ligger. Jag tror till exempel att det, åtminstone i början, är viktigt att skilja på form och innehåll. Eleverna måste få experimentera med tekniken ibland utan kravet på en fantastisk ”story”. Och omvänt.